Jag har alltid gillat att skriva, och har sedan ung ålder ofta fått höra att jag har talang för det också. Jag älskar att känna när flytet i skrivandet är som bäst och orden rinner genom från hjärnan ut genom fingrarna utan att jag bromsar upp och funderar på om det verkligen låter bra. Det är så en skrivprocess blir som roligast, när man har den befriande känslan av att man kan skita i hur den slutgiltiga texten blir och istället bara utnyttjar den där sprudlande kreativiteten till 110%.
Tyvärr är dessa tillfällen mer sällsynta idag än för tio år sedan då jag hade betydligt lättare för att komma på uppslag till berättelser. Eller förresten, det är inte riktigt sant. Jag kan fortfarande komma på uppslag till alla möjliga typer av berättelser. Problemet är att jag ofta är väldigt snabb med att förkasta dem innan jag ens börjat skissa på dem: "äsch det är ingen idé; jag har inget budskap/jag har ett för övertydligt budskap/det är inte realistiskt/ det är för fantasilöst/Ulf Malmros kan göra det bättre"... ja ungefär så brukar det låta. Och så hamnar idéerna på hyllan för att samla damm. Det har blivit rätt så dammigt på min hylla under de senaste åren.

Igår när jag och Lasse satt på bussen hem från stan kom vi av någon anledning in på ämnet demens. Jag nämnde att ett roligt och bra sätt att träna upp sitt minne och därmed förebygga otrevliga demenssjukdomar var att ägna sig åt hjärngymnastik som korsord, soduko och schack. Lasse lyste upp när jag nämnde schack och berättade att det var längesedan han hade spelat detta klassiska spel. Han föreslog att vi skulle börja spela tillsammans regelbundet vilket jag gärna var med på. Olika varianter av spelet föreslogs: ett klassiskt, gammaldags schackbräde i trä, en mer modern variant med klocka, virtuella partier över nätet, levande schack där svart- och vitklädda studenter står och huttrar i höstkylan medan två andra studenter fundersamt vankar fram och tillbaka längs den med betongfärg målade spelplanen...

Och så från ingenstans så slog den ner i skallen En manusidé, så tydlig, så självklar och så full av uppslag att jag visste att jag inte hade råd att låta den försvinna. Jag sprang direkt hem och krafsade ned premissen på en post it-lapp som nu sitter på tavlan ovanför skrivbordet. Efter en kvällspromenad på Tärnvägen har jag nu ett flertal skisser på både story, karaktärer och bilder. Den där sällsynta inspirationen och kreativiteten har äntligen slagit till och berättelsen skriver sig nästan själv. Jag tror stenhårt på att detta kan resultera i ett mycket roligt kortfilmsmanus och förhoppningsvis, så småningom, en mycket rolig kortfilm. Enda kruxet är att jag faktiskt har en idé till ännu en kortfilm som jag gått och filat på länge men ännu inte skrivit manus till (ja, och så har vi ju den där oerhört skojiga uppsatsen som ska vara inlämna på fredag också :P). Men det får vara som det vill med den saken; det här manuset ska skrivas. Jag har tillräckligt mycket damm på min hylla redan, nu behöver jag några manussidor att täcka det med.

Vad min idé handlar om? Nja, jag vill nog inte spoila för mycket, men jag kan avslöja att det är en historia om Romeo. Och Julia. Och schack.