Jag har alltid gillat att skriva, och har sedan ung ålder ofta fått höra att jag har talang för det också. Jag älskar att känna när flytet i skrivandet är som bäst och orden rinner genom från hjärnan ut genom fingrarna utan att jag bromsar upp och funderar på om det verkligen låter bra. Det är så en skrivprocess blir som roligast, när man har den befriande känslan av att man kan skita i hur den slutgiltiga texten blir och istället bara utnyttjar den där sprudlande kreativiteten till 110%.
Tyvärr är dessa tillfällen mer sällsynta idag än för tio år sedan då jag hade betydligt lättare för att komma på uppslag till berättelser. Eller förresten, det är inte riktigt sant. Jag kan fortfarande komma på uppslag till alla möjliga typer av berättelser. Problemet är att jag ofta är väldigt snabb med att förkasta dem innan jag ens börjat skissa på dem: "äsch det är ingen idé; jag har inget budskap/jag har ett för övertydligt budskap/det är inte realistiskt/ det är för fantasilöst/Ulf Malmros kan göra det bättre"... ja ungefär så brukar det låta. Och så hamnar idéerna på hyllan för att samla damm. Det har blivit rätt så dammigt på min hylla under de senaste åren.

Igår när jag och Lasse satt på bussen hem från stan kom vi av någon anledning in på ämnet demens. Jag nämnde att ett roligt och bra sätt att träna upp sitt minne och därmed förebygga otrevliga demenssjukdomar var att ägna sig åt hjärngymnastik som korsord, soduko och schack. Lasse lyste upp när jag nämnde schack och berättade att det var längesedan han hade spelat detta klassiska spel. Han föreslog att vi skulle börja spela tillsammans regelbundet vilket jag gärna var med på. Olika varianter av spelet föreslogs: ett klassiskt, gammaldags schackbräde i trä, en mer modern variant med klocka, virtuella partier över nätet, levande schack där svart- och vitklädda studenter står och huttrar i höstkylan medan två andra studenter fundersamt vankar fram och tillbaka längs den med betongfärg målade spelplanen...

Och så från ingenstans så slog den ner i skallen En manusidé, så tydlig, så självklar och så full av uppslag att jag visste att jag inte hade råd att låta den försvinna. Jag sprang direkt hem och krafsade ned premissen på en post it-lapp som nu sitter på tavlan ovanför skrivbordet. Efter en kvällspromenad på Tärnvägen har jag nu ett flertal skisser på både story, karaktärer och bilder. Den där sällsynta inspirationen och kreativiteten har äntligen slagit till och berättelsen skriver sig nästan själv. Jag tror stenhårt på att detta kan resultera i ett mycket roligt kortfilmsmanus och förhoppningsvis, så småningom, en mycket rolig kortfilm. Enda kruxet är att jag faktiskt har en idé till ännu en kortfilm som jag gått och filat på länge men ännu inte skrivit manus till (ja, och så har vi ju den där oerhört skojiga uppsatsen som ska vara inlämna på fredag också :P). Men det får vara som det vill med den saken; det här manuset ska skrivas. Jag har tillräckligt mycket damm på min hylla redan, nu behöver jag några manussidor att täcka det med.

Vad min idé handlar om? Nja, jag vill nog inte spoila för mycket, men jag kan avslöja att det är en historia om Romeo. Och Julia. Och schack.

Klockan är halv fyra. Vid den här tiden borde jag förmodligen sova i vanliga fall och i synnerhet inatt med tanke på de kommande dagarna. Under fredag och lördag natt kommer jag att befinna mig ombord på en buss strax utanför Örebro... en buss som är lastad med filmutrustning, filmarbetare och skådespelare. Vi ska spela in kortfilmen "Vessel" och jag ska arbeta med ljussättningen - inte den del av filmskapandet som jag är mest intresserad av menhoppas på att lära mig något, och jag tror att det kommer att bli väldigt roligt oavsett vilken position jag har. Jag kommer att ta några foton under inspelningen och kommer givetvis berätta om arbetet här på bloggen :)

Jag och Timothy - som skrivit manuset och regisserar - var i Stockholm i onsdags för att hämta en del av utrustningen. Efter att ha flängt omkring mellan SFI och Dramatiska institutet hittade vi till slut Dagsljus lokaler där vi hämtade ut lampor och en liten lätthanterlig monitor som jag tror kommer komma till nytta i det begränsade utrymmet i bussen. Hemresan var en smärre mardröm då vi tvingades dela bussen med en högstadieklass. Föreställ er ett tjugotal hormonstinna fjortisar som vrålar i munnen på varandra, smattrar med de nedfällbara borden, proppar i sig abnorma mängder starkt luktande Pringels-chips, springer fram och tillbaka genom bussen för att byta platser, kastar stinkbomber - fucking stinkbomber! - och sedan under hysteriska skrattexplosioner försöker neutralisera odören genom att spruta parfym omkring sig; jag kan bara hoppas att det inte fanns några allergiker ombord. Och om ni undrar om det inte fanns några lärare ombord så kan jag meddela att det fanns flera lärare, och de hade alla placerat sig på betryggande avstånd från händelsernas centrum och berättade roliga historier för varandra medan övriga passagerare tvingades längre ned i helvetets kretsar :P

Ha de! // Petter

Obs! Detta inlägg skrevs redan 37, och är därmed inte fullt så aktuellt längre; jag är idag – såvitt jag vet – kärnfrisk och hör bra på båda öronen. På grund av bristande energi så valde jag genvägen och publicerar inlägget i alla fall.

Det här är inte min första blogg. Under tredje året på gymnasiet i Trollhättan jobbade jag på tidningen TTELA’s ungdomsredaktion, praktiserade på två av tidningens redaktioner och valde därtill journalistinriktningen på gymnasieprogrammet. Jag ägnade mao mycket tid åt att skriva diverse artiklar och krönikor, vilket pushade mig till att pröva på att starta en blogg där jag helt och hållet själv kunde bestämma vilka ämnen som skulle tas upp. Det blev en mycket kortlivad historia som jag inte ens brydde mig om att försöka marknadsföra, där de flesta inläggen (jag tror att jag skrev max 4-5 stycken) bäst kan beskrivas som utdragna Facebook-inlägg av den tråkigare arten.
Men på senare tid har suget efter att ge sig in i bloggträsket smugit sig på igen… kanske för att det nu är över två år sen sista gången jag skickade in min sista artikel till TTELA (har dock ett litet extraknäck på gratistidningen Trollhättan 7 dagar där jag tipsar om kommande filmer en gång i månaden).

Så nu sitter jag i min studentlya på Örebros campus – orakad, rödnäst och med ett dåligt fungerande vänsteröra till sviterna av den kollektiva förkylning som är så vanlig vid terminsstarterna – och skriver det första inlägget till vad som förhoppningsvis kommer bli en något mer långlivad blogg än min första. Har använt mig mer frekvent av sociala medier under de senaste åren, vilket jag själv känner kommer att vara till nytta när jag nu ska plita ner fyndiga reflektioner över vardagen och alla andra dagar. Att sidan den här gången är mer noggrant designad och estetiskt tilltalande än förra gången kommer förhoppningsvis också att peppa mig till att hålla igång den. Designen har jag min goda vän och kurskamrat Beatrice Lind att tacka för – besök gärna hennes blogg också på http://takai.blogg.se/.
Och vad kommer jag att förse er med för läsning då? Tja… med tanke på att mitt liv kretsar kring historier berättade genom 24 bilder per sekund så kommer film att bli ett återkommande (förmodligen centralt) tema i form av recensioner, hyllningar, sågningar (de är mycket roligare att skriva ;)) och dylikt. Men förhoppningsvis så kommer jag att vara med om tillräckligt många intressanta, roliga och jobbiga saker för att det ska vara värt att dela med sig av här på internetet. Och om det visar sig att mitt liv är alldeles för händelselöst och trist för att skrivas om så finns det med all säkerhet någon annan företeelse ute i världen som är värd att skriva några rader om.
Kommer jag att skriva varje dag? Troligtvis inte, men så ofta som möjligt. Och så bra som möjligt. Gillar ni bloggen så får ni gärna rekommendera den till era vänner. Gillar ni den inte så rekommendera den då till era ovänner, så kan ni åtminstone glädja er åt deras olycka.

Ha de! // Petter